Innan jag fick barn föreställde jag mig mycket mer av föräldraskapet som svart-vitt.

Men efterhand har jag kommit fram till att mycket är relativt och inte fullt lika lätt som det först verkar vara... Ta tex begreppet "att uppföra sig". Ganska brett spektra det där, och väldigt föränderligt beroende på omständigheter så som barnets ålder/matklocka/humör/allmänstatus/platsen man befinner sig på.

Bland det värsta jag vet är barn som går runt och äter på något och inte sitter still på en stol. Före jag fick barn berodde det på att alla smulor och kladd som, enligt mig då, var den största konsekvensen av spinget. Nu beror det snarare på oron att barnet ska sätta något i halsen...

Överhuvudtaget har mycket som jag trodde var knivskarpt förut suddats ut lite i kanterna, hörnen har blivit rundare och förståelsen mycket större.

Det är mycket seende mellan fingrarna och kompromisser, inte minst med mina egna principer. Långt ifrån konfliktfritt kan jag lova!

But in the end... Att ha barn är att ständigt gå och kisa för det starka ljuset av klarsynthet och jag kan bara konstatera att i mörker är ta mig faen det inte bara katter som är grå.