Är sådär halvseg efter söndagsjouren och helseg efter nattens förkyld-son-jour. Han har blivit riktigt snorig och hostig, ger mig den på att han har fått öroninflammation också. I vilket fall blev det inte många timmars sömn, för någon. Möjligen mest för Peter som var slut efter sin söndagsjour med sonen när jag var på jobbet...

Å dessa jourer på jobbet... Ständigt samma samma samma tjat om remisser/svar/patienter/tider och ständigt samma tjat tjat tjat om hur länge våra rutiner gällt. Det känns som att det är en nyhet varje gång för övriga huset att vi har sovande jour efter kl 02.00 och att remittenten, efter kl 22 måste ringa vår läkare om de önskar undersökningar utförda akut. Ständigt samma tjat! "Ja, vi röntgar bara vi får en remiss och ni ringer vår röntgenjour"...

Imorgon blir det hoppträning med Solex och på söndag är det dags för tävling igen! Känns väldigt spännande, anmält mig till 1m samt 1.10 men då i avd B.

Vilhelm har idag gått med på en liten middagsvila. Han hostar emellanåt stackaren, så jag vågar inte gå ut om han behöver hjälp eller börjar få upp slemmet... Annars är det full fart på den kotten... "vimi ttta baa" (Vilhelm vill titta på fåret Shaun) "moamma tta kacka" (mamma dricker kaffe) "kaacka itta" samtidigt som ett litet finger pekar på golvet (Mackan ska städa under bordet)...

"Bläää" (alltifrån bajs, sniglar, ruttna äpplen och lera) Han pratar och pratar och pratar... Linda! Du har nog rätt. Snart får man väl höra från förskolan att "Vilhelms mamma runkar på jobbet"... å Det må väl vara hänt... Bara de har remiss och ringer min röntgenjour först!

Svej

"Ni bor på en guldgruva" utropade Fransson när vi grävde ner jordvärme i vintras. Detta till följd av upptäckten att vi faktiskt bor på en jättefin sandbacke. Sand=dyrt/värdefullt, iaf om vi pratar med likasinnade som drömmer om egen paddock med fint underlag... Samma dag hittade jag min borttappade förlovningsring i en av hästhagarna.

Såhär på sensommaren bjuder Lilegården på nästa skatt, kantareller! I mängd! Nya upptäckter nästan var gång ögat sveper över marken.

Vem behöver dra way up north? North to Alaska?!

Tävling på söndag!!! Debut på 110cm!

Heja svenska dressyrlaget som tagit sig till EM-final!!! Och grattis alla ni medmänniskor som kvalat in på ytterliggare någon deltävling i det ständigt pågående utvecklings-OS...

Visst är det inte bara jag som får känslan av att mycket i dagliga livet handlar om på vilken av ytterlighetsspetsarna man befinner sig? Vem har mest pengar? Vem har minst? Vem är smalast? Vem är tjockast? Vem är lyckligast? Vem är mest deprimerad? Vems man är mest välhängd?? hujedamig...

Jag är inte den som tänker kasta första stenen, för jag är långt ifrån utan skuld. Däremot önskar jag att jag själv hade en sundare inställning till hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Behöver jag vara längst ut på någon av skalorna? Kan jag nöja mig att vara någonstans i mitten och veta att jag där troligen är i gott sällskap?