Heja svenska dressyrlaget som tagit sig till EM-final!!! Och grattis alla ni medmänniskor som kvalat in på ytterliggare någon deltävling i det ständigt pågående utvecklings-OS...

Visst är det inte bara jag som får känslan av att mycket i dagliga livet handlar om på vilken av ytterlighetsspetsarna man befinner sig? Vem har mest pengar? Vem har minst? Vem är smalast? Vem är tjockast? Vem är lyckligast? Vem är mest deprimerad? Vems man är mest välhängd?? hujedamig...

Jag är inte den som tänker kasta första stenen, för jag är långt ifrån utan skuld. Däremot önskar jag att jag själv hade en sundare inställning till hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Behöver jag vara längst ut på någon av skalorna? Kan jag nöja mig att vara någonstans i mitten och veta att jag där troligen är i gott sällskap?