I examinationskriterierna står det att slutstoryn ska "begränsas till 7 sidor med referenser". Alltså, maximalt antal: 7 sidor... På första försöket knåpade jag ihop 2 sidor. "men det är väl bra Josefine" hejade Peter på. "Då är det inte för långt iaf" Nä, det förstås men någonstans känns det som att en begränsning till 7 sidor känns som "inte längre men gårna så nära som möjligt".

Lite som om att det är tre (3) kex kvar i förpackningen. Då är det max tre kex som gäller. Inte fasen äter jag ett liksom... Så. slutsats! 2 sidor kändes lite torftigt när den övre gränsen var 7. Nu är jag uppe på 5. En tjusig avslutning nu så ska det säkert bli bra. Har till på onsdag på mig.

Hade en härlig lördag. Fantastiska vänner! Linnea som var barn- och häst/hundvakt, Caroline som käckt höll låda i luren hela vägen till Mullsjö, Madelene som öppnade sin husvagn i Jönköping och Frida som smsade (lite i sista minuten men likväl underbart) "Hardcore Superstar, Casa, ikväll! Jag hämtar dig, du kan behöva egentiden"   

Eftermiddagens mysigaste kommentar levererad av storebror Larsson som bara han kan "när jag var här igår stod det en saab dubbelparkerad på gästparkeringen, och när jag kommer tillbaka idag igen står det en annan saab där, också dubbelparkerad"  hehe, saab, bilen som föredras av akademiker???!

Delikat glögg inmundigad. Värme spred sig i min lilla lekamen. Peter kör bara snö.

Mamma! Bara för att "the uncut version" inte heeelt stämmer överens med den offentliga versionen betyder inte nödvändigtvis att den senare skulle vara felaktig!!?? Just saying...

Det är rätt praktiskt med snö och småbarn i kombination. Bara att följa spåren av de små 23-orna om barnet irrat sig iväg på egen hand. Och det har han!

Var igår kväll en (ganska usel om jag får säga det själv) koordinator/telefonist åt min käre sambo. Han vilade sig en timma på soffan före nästa snökörarpass så jag fick äran (?) att ta hand om luren en stund. Den ena klockrena efter den andre hängde på telefonen. Bäst var han som ringde och frågade om Peter var anträffbar. "Nej, det är han inte". "Nä han har väl lagt sig redan eller? Å börjar vid 22 igen va?" Men grattis. Det var väl inte så svårt. om du redan hade alla svar, varför ringa mig?? Crazy man.

Fick sån huvudvärk, tog två små piller. Vaknade med huvudvärk! Ajajaj...

Idag blev ingen ridning men en tur till butiken för införskaffande av lite proviant.

Andréa... jag är inte trött, bara lite upptagen. Har blivit bortskämd med flera goda nätters sömn och ännu fler härliga ridturer så jag är nöjd...

Häpp, nu blir det ett äpple och en bok. Parabolen är insnöad... Vi bor på landet, vi bor på landet...

På landet

Skulle tillbringa eftermiddagen allena eftersom Peter och Linnea körde snö och Vilhelm erövrat sin säng och sov. Så. Jalla jalla, ut och rida. "Aktiv skritt" tänkte jag. Plockade in hästarna en efter en och skulle sedan vattna nötterna. Den ena token stog på fel sida i en annan hage (dvs den som jag tänkt rida i)... Så började de brumma mot varandra, tjurarna. Stönade och gurglade väldans... Inte tänkte den minste släppa in den som rymt inte... Nix pix. Jag fick vackert tänka om. Ville inte brodda hästapållarna, för det tar sån tid, så jag fick snällt rida i en annan hage med lite terräng. Travbanan e lite isig på sina ställen. Solman fick lyfta ordentligt på de stora fötterna men förseningen med tjurarna gjorde att jag inte tog ut häst nummer 2. Med facit i hand hade jag hunnit en nummer 3 om så velat. För Vilhelm sover ännu. Trött kille!

Jag dricker kaffe, kokekaffe... För "kaffet smakar skit med de där billiga Melittafiltrena" meddelade Popetoteror i förmiddags.

I vilket fall var det härligt att rida. Läste i Ridsport Special med tema hållberhet att skritta minst en halvtimma på långa tyglar i kuperad terräng är stärkande och förebyggande. Långa tyglar passar Solex som handen... han får inte nog med tygel, vill bara ha mer och mer. Kan man göra nåt åt ett huvud som ruskar och tjuvar tygel ur handen? Gummisnodd modell tight?...

men hej... då

För två år sedan skulle min Solex klippas. Han svettas så mycket när man tränar och får väldigt lång päls. För att hjälpa honom att torka upp lite snabbare efter passen tänkte jag alltså klippa... Till hjälp tog jag Frida. Sen ville jag hotta till honom lite med ett mönster på ena bakbenet. Gjorde en jättefin schablon med hans initialer SF (Solex Fortuna) och skulle försöka mig på att klippa till det fint i pälsen. Det blev inte så fint och det hela slutade med att "jag gör en blixt istället"... Frida såg lite skeptiskt ut, med all rätt. Det blev inge fint. Å inte satte hästkraken ny päls på hela vintern heller så han (och jag) fick dras med eländet till maj året därpå... I år tänkte jag... inte klippa hela hästen men iaf ett litet mönster på benet. Tog fram min kära schablon igen och började karva med en sax. Det blev bara ett "s" med ett litet hjärta som sitter fast i slutet på s:et. Ganska gulligt. För är man 1.76 i manken, rätt smal och lite klumpig blir man liksom inte gullig på egen hand...    jag skyller på att det piffigaste jag fick göra med mina ponnyer i min barndom var att vira glitter runt nosgrimman juletid!

För övirgt har jag haft några av mitt livs ridupplevelser den senaste veckan. Plussa ihop underbara hästar, fartvind i håret, fint väder och ett övertramp som nästan skickar dig ur sadeln. Å lite tugg på bettet...    Zeke är oxå underbar... Men Linnea och jag har nu tagit död på myten om att han är en lat häst. Han är inte lat. Han är jättepigg... en stund. Sen liksom dör han och det FINNS verkligen inte mer att ge. Inga sporrklädda ponnysparkar och smackningar i världen som kan ändra på det. Inte ens att hjulet snurrar, hehe. Det går nog inte att arbeta upp någon form av grundkondition på en häst som i 8 års tid gått och inte gjort något alls. Han är iaf väldigt pigg när man skrittar från gårdsplanen!

Smurfan njuter i höstsolen.

Det är svårt att hålla sig när lilla hubgern sätter in...

Bästa hjälpen som går att få...

Det går inte att luras längre. "Dää Dää". Fakta: vill Vilhelm ha ett äpple då är det så...

Ganska fullt iaf...

Vilhelm ser skeptisk ut men det är bara lur! Utan tvekan skulle han ta sprayflaskan med pälsglans och gå in mellan bakbenen på hingstarna i spiltorna och sedan dra lite i svansarna... Om han fick lov...

Det här att visa hänsyn verkar vara en komplicerad fråga och något godtycklig... Speciellt när morgonen är tidig och den som önskar lite lugn och ro är extra ljudkänslig... Bara för att man så att säga "håller käften" och inte pratar en massa för sig själv när man stökar (!) runt i köket betyder det inte att man är diskret... Skåpsluckor öppnas och stängs med normalryck, det prasslas med smörpaketslock, kaffekannan sätts oförsiktigt tillbaka i bryggaren. Själv är jag uppväxt med en mamma som jobbade natt. Lägg därtill överdriven omtanke. Jag var så tyst så tyst så tyst... Mamma brukade undra varför jag inte hade på tvn eller lyssnade på radio efter skolan. "Ville inte väcka dig". Så... när JAG smyger (tex för att jag verkligen önskar och vill att Vilhelm ska sova vidare en timma till på morgonen) då gör jag allt i ultrapid. Undviker magnetklicket i skåpsdörrarna, öppnar smörpaketet väldigt försiktigt, spolar bara i nödfall och ytterst kort tid i vattenkranen... Men det är juh jag det... I morse störde jag mig nåt vansinnigt på att "någon" tog på sig en oerhört tjock prasslig jacka i hallen och inte stängde dörren så försiktigt att klicket uteblev... Hade det varit JAG hade jackan åkt på utanför dörren som stängts ljudlöst... Men det är som sagt godtyckligt hur vi alla tolkar hänsyn.

Igår var hovslagaren här! Det är sant, på en lördag å allt! Hästarna fick så fina fötter som bara vår hovis kan. Solman lyckades skada sig själv, den dåren... "Eumm Josefine, du får nog tvätta rent det där..." sa Stefan och pekade på vänster kronrand. "Han liksom trampade på sig själv på någe vis när han satte ner högerfoten" förklarade han. Suck. Den hästen kan! Doning var duktig liten kille och lyfte snällt på de söta hovarna. Zeke var arg! Eller kanske lat... å då blev han arg. Skum! Stefan blev oxå arg så det gick väl på ett ut. Men det viktigaste återstår, detta innebär no more sore feet   Så när Peter kommer hem från sitt vedklyveri blir det hopplahoppla! har ridit typ... en (1) gång sedan i augusti... Den gången inträffade i onsdags på Bragelito. Träningsvärk, jajamensan. Skrämmande! Men nu får det allt ta och bli lite shapen up av den tokiga kroppen! 

Vilhelm vet nu hur man leker med små leksaker med hjul på  Ibland kör han stereo, med en i var hand och springer dubbelvikt. Livsfarligt! Note to self, lär honom se sig för!

Provade ett nytt schampo och balsam jag fick i reklamen igår. Fantastiskt! Men jag har starka misstankar om att OM jag köper en flaska av samma märke och modell kommer resultatet inte bli lika tillfredställande. Så jag vöerväger det inte ens. Tror det är bluff och båg...

Nu ska jag ta tag i min skoluppgift... igen...

Andréa! Var det här verkligen så givande du hoppats???

Puss

Det är många saker i livet som formar oss. Allt från vilka val vi gör, vilka vänner vi umgås med, vilka stigar vi väljer att trampa... Den enda referens jag har är mig själv. Dock är svaret på frågan "Vem är Josefine?" inte helt enkel, ens för mig själv. Men jag har en liten aning om vad som påverkat mig som vuxen kvinna, inte bara lite utan ju mer jag tänker på det, väldigt mycket.

Om vi bara glömmer valprocessen över vilken högstadieskola jag skulle börja på och istället hoppar direkt in i handlingen... Började alltså sjunde klass på Torpaskolan i Vänersborg. Några vänner var med från mellanstadiet men det knöts ganska snart många nya kontakter.

Vi var ett gäng på 8-10 personer, boys and girls  som blev de mest betydelsefulla i högstadielivet men även senare på gymnasiet för min del. Vi umgicks på helgerna, en källare utan mobiltäckning spelar här en stor roll. Det dansades, pussades, pimplades, pratades, bråkades, samsades, togs om hand och framförallt tyckte vi om varandra...

Diverse pojk-och flickvänner utanför vår lilla grupp kom och gick. Storasyskon att bli förälskade i fanns, axlar att gråta mot, händer fanns att hålla. Säkert blev ett och annat hjärta krossat mellan oss när orden "bara vara vänner" yttrades. Vi var 15-18 och trodde att "this is what life is supposed to be like".

Gymnasietiden splittrade våra gemensamma lektionstimmar men umgänget hängde till viss del kvar... Nya kontakter knöts till vår umgängeskrets, nya förälskelser, nya axlar att gråta mot, nya händer att hålla, alltsammans parallellt med de gamla.

Någonstans mitt i all tonårsförvirring, mensvärk, baksmälla, underkända kemiprov, sanslös förälskelse var det just där och då som något hände med oss alla tror jag. Vi gjorde val, vi valde vägar som formade oss till dem vi hittills blivit. Jag tror man utvecklas hela sin livstid men jag tror att mina största rötter till vem jag är är rotade i den där källaren utan mobiltäckning med en soffa och en gammal tv, en sliten stereo och öl gömt i en påse under en kudde.

Det här var en inofficiell version...

Den officiella? Tja... vad sägs om "Nej mamma, jag har inte druckit" eller "Ja, hans föräldrar är hemma"?