Läste i dagarna ut Jonas Jonassons bok "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Min svägerska lånade mig boken. Jag vet inte hur analytiska ni andra är när ni läser men jag jämför gärna med sådant jag tidigare läst. Boken påminde väldigt mycket om Arto Paasalinnas böcker och den gamle Allan som hade huvudrollen i boken har påverkat mer i världshistorien än Forrest Gump. Det var det jag hade tänkt att öppna min recension till min svägerska med. Men så tog boken slut. Och efter sista kapitlet var det just recensioner från olika kritiker. De flesta, för att inte säga alla hade draigt samma parallell som jag just gjort... Plötsligt kändes mina åsikter inte som mina egna och långt ifrån så intelligenta som jag först tyckte. Det blir lite mindre speciellt att dra de kopplingarna när flera andra respekterade journalister gjort samma sak. Tramsigt av mig, absolut. Men den lilla lilla människan Josefine drabbades av den stora osäkerheten...

Mindre osäker tar jag mig an rollen som blivande dagisförälder. Det har börjat gå upp för mig nu att den människa jag tyckt så synd om när alla pratat om att hon snart ska börja arbeta och sätta lille sonen på dagis är jag själv... Fick i veckan samtal från en menlös kvinna på förskolan Vilhelm ska gå. "Det är inte riktigt klart ännu med fröknar och så men barackmodulen är uppe" BARACKMODUL???!!! "ja den har vi använt förut till förskoleverksamhet och det har fungerat sååå bra sååå" BARACKMODUL?!

Efter lite andhämtning fann jag mig att fråga hur många barn det skulle börja samtidigt på Vilhelms avdelning. "Till en början med är det bara han och ett barn till" Hur länge då? håll i er, på det svarade hon "tills det är dags för nästa barn att skolas in"   tror ni den människan hade gjort kopplingen Jonasson-Paasalinna utan att först läst recensionerna??? Kära nån.

Kort sagt känns tillvaron som en Mia och Klara-sketch, eller är det kanske så att många gånger är det mer dokusåpa över sådana program än många andra? För i ärlighetens namn är det juh faktiskt mer igenkänningsfaktor i Mia och Klara än i Kungarna av Tylösand (thank God).

Det är väl såhär det ska vara... Livet är som en stor jävla cirkus utan vare sig skyddsnät eller en endaste jävel som applåderar.

Hej påre