I tidigare inlägg skrev jag lite om min frustration över Vilhelms glädje över dagis. Något i stil med "jag har gett dig mina bästa år" yttrades...

Vad är det som är så säkert med att det 1,5 år som förflutit hade varit mina bästa om inte just Vilhelm funnits?! Vad skulle jag annars ha gjort?

Vilhelm, trots att du klöser och biter mig, slår mig så hårt du kan, skriker så fort du blir lämnad ensam med mig... Mamma älskar dig, så det så. Slå hur hårt du vill. Varenda beröring berör mig ända in. Och jag älskar dig! Du gör att jag har år att kalla mina bästa!