Att inte ha kontakt med en person i släkten är i sig inte speciellt svårt. I vardagslivet är det, för det mesta, lätt att låtsas som om personen i fråga inte excisterar. Under högtider och födelsedagar kan det däremot kräva lite mer ansträngning men är inte heller då särskilt komplicerat.

Så, sett i det stora är det inte ens ett "problem" att bo i närheten av varandra. Risken att springa på varandra är minimal. Det är inget som säger att det någonsin behöver ske.

Så är det någon som dör. En person du hållit kontakten med genom din släkting du inte längre pratar med. En person som betyder mycket för dig, som påverkat dina tidigare fritidsintressen, en person som kunde varit så mycket mer. En person du tappade kontakten med samma stund du bröt med din släkting.

Det blod som hållit er samman har under det senaste halvdecenniet injecerats med milliliter efter milliliter med blodförtunnanade tills den imaginära bron rämnat och krossats mot strömmarna. Häromdagen åkte vi däremot på en propp, en bit av bron som täppt till en kanal och nu ligger och irriterar och hetsar vattnet. Låst in det som en damm, en återvändsgränd.

Jag har förlorat min farfar och släktingen jag inte pratar med är min far.

Farmor! Hoppas blommorna kommer fram...

För allt som inte sagts //Josefine