Lycka verkar inte bara vara en sällsam fågel utan även en jäkligt SÄLLSYNT sådan... I söndags smorde Peter upp slåttermaskinen han fått av Rolf till häst. "Ikväll ska här klippas vägkanter". Sagt och gjort. Albertino spändes för och iväg rullades det. Bernth, grannen, var oxå med och ansvarade för Vilhelm i barnvagnen. Lite trassligt var det att få igång knivarna, det krävdes att hästen traskade på ordentligt och även lite finess hos den som körde... Albertino som för tillfället går barfota tyckte det var lite uschligt att gå på gruset och ville helst smyga fram. Tur var väl det. Lilla älsklings-knäckemackan sprang som alltid med. Hon är ALLTID med oss när vi kör/rider/är hos hästarna. Slåttermaskinen väsnades en del så jag gick bredvid hästen det första för att vara lite extra stöd om det skulle uppstå någon situation i kommunikationen häst-kusk emellan. Mackan sprang några meter framför. Orolig i mammasjälen som jag blivit började jag påkalla uppmärksamhet från Mackan för tankarna hade redan börjat snurra "så obehagligt om det ligger ett litet djur i kanten när knivarna kommer och far fram".

Mackan hörde väl inte mig, eller tyckte att jag pratade för mycket för hon beslöt att gå framför ändå när hon gått på min sida en kort stund. Hade nästan tag på henne när hon vek av åt höger och därmed på yttersidan om hästen. Sen skulle hon stanna och lukta på nåt i vägkanten. Klipp! Som tur var hann Peter få stopp på Albertino med en gång. Tur han tyckte det gick tungt. Tur han är lydig. Tur... Mackan gjorde ett endaste litet ynkligt pip och sedan ett skutt fram. Det blev ett jack i vardera bakbenet. Mellan knä- och nedersta leden. Vi var inte långt hemifrån men det kändes oändligt långt när jag med hunden i famnen och varje näve ordentligt sluten om vardera bakben för att stoppa blodflödet gick hem.

In och rota fram kompresser och gasbinda. Ringa veterinären. Okej att komma in och sy? Jajamen, självklart, inga problem. Virade ett stort badlakan om Mackan så hon skulle hålla värmen i sitt chocktillstånd.

Peter stannade kvar hemma med Vilhelm, jag satte mig i bilen och åkte till Vara veterinärstation. Veterinären hade samlat ihop dagens fall så mitt samtal var det avgörande "okej, nu kör vi". Förutom Mackans blessyrer var det ihoplappande av ett hanhundslagsmål en kattunge som reagerat tokigt på en vaccination på schemat. Till (veterinären) tog bort förbandet på vänster bakben och visslade lågt. "Det här är djupt, Josefine". "Djupt?" tänkte jag. "Hur definierar man djupt på en hund som i stort sett bara har skinn utan på skelettet på de smala benen???" Sedan tog han bort bandaget på höger ben, där knivarna klippt mer rakt bakifrån. "Hoppsan, båda böjsenorna helt av" lite intressant att se senor i genomskärning måste jag säga... Mackan, som vid det här laget sov gott, blev ihoppsydd och på vänster bak kunde vet. konstarera att senorna hängde ihop mer eller mindre. "Det kommer bli bra men det kommer ta lång tid och hon kommer vara halt och ha ont" Han skrev inte ut någon smärtlindring till henne för som han sa, hon måste känna att hon VILL och MÅSTE ta det lugnt för att det gör för ont annars. Jag känner mig grym. Mackan är dock alltid Mackan. Vid gott mod trots nästan helt sövd. När vi kom hem och hon blev lagd på sin stora kudde i vårt sovrum började hon dunka med svansen lite lojt när vi kom och tittade till henne. Hon har ont. Hon är grinig, speciellt på Vilhelm. (Han har kommit på att om han bara får tag i tratten så kan hon inte hindra honom att pussa på henne) Hon passar på att bli buren upp och ned för trappor/soffor/fåtöljer. Hon njuter av ett grisöra om dagen. Hon slipper bli itvingad penicillintabletter genom vanlig metod (köra in dem långt i munnen och sedan stryka på halsen) utan får dem invirade i skinka eller leverpastej. Cesar Milan hade strypt mig för mitt förmänskligande av henne. Men hon, lilla hon som jag kan bli vansinnig på. Lilla hon som ser mig som sin ledare. Lilla Mackan som är den mest värdiga hund i livet jag känner. Hon har fått mig att vekna/mjukna. Peter mår kasst, jag mår kasst. Mackan har ont men jag tror inte hon lider av själva situationen. Hon lever i nuet och, förutom att det måste vara klurigt att kissa med två kassa bakben, så hon trivs nog med att vara så ompysslad, äta godsaker, bli fredad i sin bur så inte människovalpen tvingar henne att flytta sig.

Men aldrig verkar man få vara riktigt glad över någonting... Skulle fotografera fint till stamboken när Albertino slog vägkanterna men det här tog glädjen från alltihop.

Jag har fått nog nu.

Det räcker!