I morse satt jag och tänkte på dagens kommande blogg-inlägg. Den kreativa ådran har legat lågt ett tag men i morse kändes det som rena autostradan i mitt huvud. Ordbajsa, ja tack!

Av någon anledning kom jag att tänka på Mc Donald's reklamlåt från mitten av 1990-talet, "dagar kan passera fort som en båt (eller var det våg??) på öppet hav" När jag gick i sjätte klass var vi med klassen på vildmarksläger, minns inte vart, och då sjöngs det friskt på den låten... I stämmor å allt. "Doa"-tjejen var populär att vara vill jag minnas. Det var en viktig slinga efter ovan nämnda textrad med "Heyiheey"   Lotta! Kommer du också ihåg? Det var samma gång som Niklas Land hoppade runt i sin sovsäck på den där ön vi sov på... Å Bea och du sjöng nåt i stil med att "magnus är sur, han borde sitta i en bur..." Jösses, vilket kommihåg... Summan av kardemumman är i alla fall att reklam trots allt har påverkat mig mer än jag vill erkänna. Om inte annat får den mig att byta kanal vid varje inslag, olyckligt bara att de flesta kanaler mer eller mindre synkroniserat alla reklampauser med liiite överlappning. Med andra ord finns det stunder i zappandet då det bara(!) är reklam att skåda... Smart? Idiotiskt? Antingen blir man fast eller så kokar man sig en kopp te... Men vilken av dagens reklamer kommer jag minnas om 15 år? För visst har reklamen påverkan på mig. Jag hör mig själv säga "jag tittar aldrig på reklam" men i själva verket har jag efter att sett dem en gång redan börjat ett starkt ogillande. Ta till exempel 3. Hatar! när pappan ringer sin fru som ringer sin ena dotter som ringer sin lillasyster (eller är det bror) som i sin tur ringer till pappan igen... Så visst har reklamen inverkan på mig idag som någorlunda vuxen... Om inte annat vill jag bara byta kanal!

Var och tog bort stygnen på Mackans ben idag. "Behöver vi söva henne? En terrier är juh ändå en terrier" Nej, det behöver vi inte. Den som nog hade behövt något lugnande var Vilhelm, eller jag. Vilhelm tyckte han gjorde sig väldigt bra som handler alternativt korridorvärdinna. Han vinkade glatt till alla som kom in genom dörren, han ville väldigt gärna locka till sig veterniärens setter som försökte smyga sig ut från personalrummet, hade nog kunnat tänka sig att brottas lite med den buttra schäferhanne som kom ingruffandes med matte i släptåg... I mattes släptåg kom en munkorg som hon tydligen inte tänkt kunde sitta på hunden... För den verkade inte speciellt vänligt sinnad mot någon annan i väntrummet. Sen vet inte jag hur vederbörande tänkte för det fanns fler stolar lediga än den bredvid min. Hon gav upp till sist och satte sig mitt emot en, säkert i vanliga fall, tuff staffordshire-terrier-ägare men som idag var inne med sin sjuka kattunge. Stackars. Sen blev Vilhelm vildare än vildast när mamma bryskt slet tag i unge och hund för att försöka ha någon heder i behåll när Mackan tyckte att "bajsa här" i tamburen var en bra ideé... Ut på gräset med sig, upp med påse, hålla undan barnet från ni-vet-vad. Svettigt, ja tack. Inne på undersökningsrummet fick assistenten  gömma fluoro-pedalen (mammas pojk) så vi slapp bli förevigade från insidan. Dagens upptur var i alla fall att det läkt fint och att det kostade gratis! Surt med andra ord att jag åkte in och inte tog stygnen själv hemma men alltid trevlig med lite utmaningar -jag menar utflykter...