Vad är det för tecken jag missat? Har jag varit självgod och så självsäker/odödlig/oumbärlig att någon högre makt måste påminna mig så förbannat hårt om min egen litenhet? Det är lugnt, jag har fattat. Tro mig. Jag kommer låta det dröja länge innan något tas för självklart (så som familjens hälsa, lördagsgodis och vackert väder). Jag är beredd att ta smällen själv nu. Tillräckligt många runt omkring mig har fått lida. Nu återstår det Josefine på listan. Är inte mitt mentala lidande straff nog? Jag gör vad som helst, bara inte min son blir mera sjuk...

Akut in till barnmottagningen, NÄL i fredags. Ungen skrek som en hysterisk. Blod i avföringen (NEJ, han har INTE ätit något med den färgen!!! Är du överhuvudtaget kvalificerad som sjuksköterska som inte känner lukten av melena???) Alla prover helt normala förutom det de tog på avföringen; blod. Huvudmisstanke invagination, småbarns-tarmvred. Inskrivning på avd 23. Väntan på röntgen. Undersökningen var jobbig för lilleman men visade sig iaf inte vara någon tarmvred alt. att det löst sig av undersökningen. Men vad är det då då???

Fortfarande, såhär hemma i lugn och ro vet ingen vad det var/är. Ungen är bättre men inte helt hundra. Han äter och dricker hyfsat igen, och tur är väl det för det var ingen vidare nålsättarkompetens på avdelningen. "Jo, den fungerar. Han gallskriker bara för att det känns ovant när jag spolar in koksalt..." Idiot.(punkt)

Så det där med dropp verkade juh inte akutellt precis. Inte såg jag röken av sköterskan som propsat på att nålen visst fungerade efter att gjort väldigt klart för henne att "den där tar du ut, NU"... Å lille Vilhelm... Som alltid (iaf dagtid) är så go och glad. Han satt med stora mörka ringar runt ögonen och bara stirrade. Jätteont i magen hade han... I söndags var han långsamt bättre, piggare och ville leka med leksakerna som han fått in på rummet. Visste ni att patientkläderna även kommer i strl 80? Mjukisbrallor och vit patientskjorta som det står landstinget på... Minipatient liksom!

Det räcker nu med elände. Varje dag som går och som Vilhelm blir bättre och som inte bjuder på några fler olyckskorpar kommer jag vara tacksam. Olycksfåglarna är skrämmande nära att lägga första pinnarna i boet på plats på mitt huvud. Det känns sjukt att säga att jag är trött när jag inte direkt drabbats. Men det är tufft att oroa sig, att se andra ha ont, att veta att oavsett hur mycket jag vill så kan jag inte ta över det minsta av deras lidande annat än i hjärtat. Å vad hjälper det dem om jag hoppar i och drunknar med dem? Vad hjälper det Vilhelm att ha en mamma som är utom sig av sorg och inte tacksam över att de inte hittat något kroniskt (vad de vet) och att han kommer bli helt bra?

Vi är hemma igen och det känns bra, tror jag.