Caroline, tack så hemskt mycket för att du är den bästa hästskötaren "på väg", någonsin! Alla kategorier!
Tävling i Tidaholm idag, jag var nervös. Jag är en sån där person som oroar mig för mycket, tar ut saker i förskott och som ständigt tror att "alla andra" är så himlans mycket bättre och proffsigare än jag... Nu är det juh så att man på lokala tävlingar är, mer eller mindre glada, amatörer men som befinner sig på olika nivåer både utbildningsmässigt och material(häst)mässigt.

Jag tar sällan plats på tävling. Oftast pga att jag tycker att "alla andra" rider så mycket bättre och kan så mycket mer. Det bästa vore egentligen om någon stog och sa till mig precis hur jag ska rida fram, hur jag ska rida på framhoppningen och vilken galopp jag ska starta med inför första hindret. Ja, kanske rent av sitta upp och sköta hela tävlandet med för den delen... Jag är glad att jag åtminstone lärt mig att ta för mig på framhoppningen. Lite vässade armbågar och jävlar anamma behövs för att sicksacka sig fram mellan skrittande ekipage (ja, på framhoppningen) och staketryttare.Jag är väldigt nöjd med min och Solex prestation idag. 8 fel i fas 2 på 1,0m och 8 fel på 1, 10m. Han är en väldigt snäll häst, om än något trött i värmen! Han gör så gott han kan med mig på ryggen och jag, å andra sidan gör så gott jag kan med! Jag är ingen toppryttare men jag är väldigt glad i min häst! Å han är fantastisk! Å vi hade kul idag!!!

Hemma väntade lille sonen med mormor och morfar. Det hade tvättats, lagt hembakt bröd i frysen, dammsugits och middagen förberedd. Förstår inte varför de skämmer bort mig... Mamma, är jag verkligen värd det? Fast jag är sur och trött? Älskar er!  

Kramar från den glada amatören.

Är sådär halvseg efter söndagsjouren och helseg efter nattens förkyld-son-jour. Han har blivit riktigt snorig och hostig, ger mig den på att han har fått öroninflammation också. I vilket fall blev det inte många timmars sömn, för någon. Möjligen mest för Peter som var slut efter sin söndagsjour med sonen när jag var på jobbet...

Å dessa jourer på jobbet... Ständigt samma samma samma tjat om remisser/svar/patienter/tider och ständigt samma tjat tjat tjat om hur länge våra rutiner gällt. Det känns som att det är en nyhet varje gång för övriga huset att vi har sovande jour efter kl 02.00 och att remittenten, efter kl 22 måste ringa vår läkare om de önskar undersökningar utförda akut. Ständigt samma tjat! "Ja, vi röntgar bara vi får en remiss och ni ringer vår röntgenjour"...

Imorgon blir det hoppträning med Solex och på söndag är det dags för tävling igen! Känns väldigt spännande, anmält mig till 1m samt 1.10 men då i avd B.

Vilhelm har idag gått med på en liten middagsvila. Han hostar emellanåt stackaren, så jag vågar inte gå ut om han behöver hjälp eller börjar få upp slemmet... Annars är det full fart på den kotten... "vimi ttta baa" (Vilhelm vill titta på fåret Shaun) "moamma tta kacka" (mamma dricker kaffe) "kaacka itta" samtidigt som ett litet finger pekar på golvet (Mackan ska städa under bordet)...

"Bläää" (alltifrån bajs, sniglar, ruttna äpplen och lera) Han pratar och pratar och pratar... Linda! Du har nog rätt. Snart får man väl höra från förskolan att "Vilhelms mamma runkar på jobbet"... å Det må väl vara hänt... Bara de har remiss och ringer min röntgenjour först!

Svej

"Ni bor på en guldgruva" utropade Fransson när vi grävde ner jordvärme i vintras. Detta till följd av upptäckten att vi faktiskt bor på en jättefin sandbacke. Sand=dyrt/värdefullt, iaf om vi pratar med likasinnade som drömmer om egen paddock med fint underlag... Samma dag hittade jag min borttappade förlovningsring i en av hästhagarna.

Såhär på sensommaren bjuder Lilegården på nästa skatt, kantareller! I mängd! Nya upptäckter nästan var gång ögat sveper över marken.

Vem behöver dra way up north? North to Alaska?!

Tävling på söndag!!! Debut på 110cm!

Heja svenska dressyrlaget som tagit sig till EM-final!!! Och grattis alla ni medmänniskor som kvalat in på ytterliggare någon deltävling i det ständigt pågående utvecklings-OS...

Visst är det inte bara jag som får känslan av att mycket i dagliga livet handlar om på vilken av ytterlighetsspetsarna man befinner sig? Vem har mest pengar? Vem har minst? Vem är smalast? Vem är tjockast? Vem är lyckligast? Vem är mest deprimerad? Vems man är mest välhängd?? hujedamig...

Jag är inte den som tänker kasta första stenen, för jag är långt ifrån utan skuld. Däremot önskar jag att jag själv hade en sundare inställning till hur jag ska förhålla mig till saker och ting. Behöver jag vara längst ut på någon av skalorna? Kan jag nöja mig att vara någonstans i mitten och veta att jag där troligen är i gott sällskap?  

Sitter och unnar mig en(två, tre, fyra) Toblerone-bitar på min födelsedag. Blev helt sockerhög och skakig... Som när jag druckit för mycket kaffe... Eller fått ett alldeles häftigt adrenalinpåslag! Vilket både Linnea och jag fick i förmiddags. Måste vara det som sitter i.

*harklar sig*

Enligt jordbruksverkets regler och råd får man inte småkalvar före de öronmärkts och tilldelats ett ID-nummer. Lappar beställdes och leverans kom igår. Idag ringde Peter hem från jobbet "xxx kan komma och märka kalven när han ändå hämtar en kärra hemma... så Linnea och du får ta in Åsa och kalven"...

Kerstin! Det är faktiskt inte bara att hålla dem i hornen!!!   Lite knäsvaga (inget mot vad vi skulle komma att bli) begav sig Vilhelm och jag ut i hagen på 4-hjuling, Linnea lockade vid grinden. Nötterna (hehe) var lite svårdirigerade från fordonet trots ivrigt hinkskrammel. Finally gick rätt ko och kalv ut och rätt antal kreatur var kvar i hagen. Check.

Öppna in till utestallet. Check. Locka in ko och kalv genom dörren. Check. Stänga bakom sig. Check. Locka mot boxplats. Check. Parera så de inte fortsätter ut genom den öppna dörren i andra änden. ... ... !!! Dörren är öppen!

Ko och kalv på hela gårdsplanen... *snyft* check...

No time to panic... I stort sett är vår gård helt inhängnad med hästhagar. Enda vägen ut är på grusvägen som även den är omgiven av hagar. Gissa vilken kurs kossan satte? Det blev till att starta saaben och ställa sig i vägen.

Efter lite ihopsamlande av oss själva fick vi tillslut lotsat båda individerna tillbaka till stallet... Gör om, gör rätt. Vilket vi gjorde. Telefonsamtal till Peter för att meddela att de var på plats och redo för öronmärkning. "Va? Fick ni in dem??" Man tackar... Så kom då råskinnet som skulle till att märka lillan. Gjort i ett nafs, med otrolig precision och skicklighet var märkena på plats. Svisch, svisch! Så var de båda tu ute hos resten av flocken igen. Om jag inte hade adrenalinrusch efter ovan nämnda strapats så fick jag det garanterat efter märkningen. Jag gillar människor som är skickliga och måna om djuren! Mycket kompetent man det där! Råskinn fast med gott hjärta och öga till djuren. Hatten av för dig!

Skulle vilja sätta mig och läsa lite men behöver väcka Vilhelm. Har förövrigt lite svårt att koncentrera mig på pågående bok. Tänker mest på den förra. Drömmer mig in i handlingen och vet inte riktigt till slut om jag lever i 1800-talets Stockholm eller 2000-talets Nossebro.

Seth Hammerstaal?! Meet me half way!

Förresten Linda... Jag gillar bättre att bli kallad elitidrottare än mager... Men det är så oklädsamt att gå i ridbyxor jämt   

Stafettläkaren frågade 01:30 i natt om "vi altid har så koselig stemmning på jobb". Å det har vi juh!  

Innan jag fick barn föreställde jag mig mycket mer av föräldraskapet som svart-vitt.

Men efterhand har jag kommit fram till att mycket är relativt och inte fullt lika lätt som det först verkar vara... Ta tex begreppet "att uppföra sig". Ganska brett spektra det där, och väldigt föränderligt beroende på omständigheter så som barnets ålder/matklocka/humör/allmänstatus/platsen man befinner sig på.

Bland det värsta jag vet är barn som går runt och äter på något och inte sitter still på en stol. Före jag fick barn berodde det på att alla smulor och kladd som, enligt mig då, var den största konsekvensen av spinget. Nu beror det snarare på oron att barnet ska sätta något i halsen...

Överhuvudtaget har mycket som jag trodde var knivskarpt förut suddats ut lite i kanterna, hörnen har blivit rundare och förståelsen mycket större.

Det är mycket seende mellan fingrarna och kompromisser, inte minst med mina egna principer. Långt ifrån konfliktfritt kan jag lova!

But in the end... Att ha barn är att ständigt gå och kisa för det starka ljuset av klarsynthet och jag kan bara konstatera att i mörker är ta mig faen det inte bara katter som är grå.

Vår storartade nötdjursproduktion har hittills inte varit så storartad... Det kan ha något med att göra att det är ytterst sällsynt att två handjur, på naturlig väg, förökar sig. Så också i vårt fall. Kenneth och Robert, våra två highland cattle-tjurar var tvungna att gå skilda vägar. Den glada ungkarlstiden nu vara slut. En måste bort. Det bestämdes med en bekant att två stycken kvigor mot en tjur var rimligt. Så. Vilken av de två skulle vi ha kvar? Resonemanget gick godhet vs. ståtlighet... Operation lastning påbörjades. Tjurarna var juh inte trögare än så att de förstod att nåt var i görningen. Så... Varför fly om chansen för att man fäktar bra är stor? De slogs. Oavbrutet. Hela tiden. Vi lyckades få ut dem ur hagen men sen vart det panna mot panna, nos mot mark igen.

Resonemanget löd nu "det får bli den det blir, bara en går på kärran". Med goda vänners hjälp fick vi in lille Robert, som numer inte är så liten att han inte kan ge storebror en rejäl match, som fick flytta. I ett vackert vårväder åkte han på öppen kreaturskärra genom Grästorp en söndag. Han gjorde succe bland alla som var ute och promenerade!

Senare på kvällen kom Peter hem med två damer till kvarvarande tjur. Söta som socker! Än så länge går de i egen hage.

Mycket vill som bekant gärna ha mer. Därför tingades ytterliggare en fager liten dam. I lördags åkte Peter för att hämta den nya individen... Som visade sig vara en tjur! Snopet. Vi tänkte: liten tjur mot fullvuxen tjur = inte bra. Vi gjorde: liten tjur i egen hage bredvid stor tjur.

Nästa morgon var de i samma... Kenneth bestämmer men är snäll mot den nye skojaren.

I tidigare inlägg har bvc varit lite av en följetong. Nu har turen kommit till Folktandvården. Vilhelms första besök!

Det hela började bra.

-äter han kakor och dricker saft?

-nej

-borstar ni tänderna två ggr/dag?

-ja

-vad tycker han om det?

-inte alls

*fundersam tystnad*

-hur löser du det?

-jag lägger mig på honom och är glad om han skriker så jag kommer åt med tandborsten.

-Hurra, sådana takter gillar vi här!

*min tur att bli fundersam*

Sedan kom det känsliga ämnet välling och nattmål upp...

-barn över 4 månader behöver inga nattmål, prata med bvc...

uppgiven är bara förnamnet på hur det kändes.

Det som tidigare känts så bra brast nu. Jag som fått beröm för att vi hade goda matvanor, god teknik (?) och sunda inställningar till vardag-fest kände mig nu totalt sågad. Igen.

-appappappappapa, välling? på natten? jasså bara ibland? hmm, jaha ja.

-men vi äter mycket frukt... utbrast jag i ett försök att rädda tillbaka bollen till min planhalva.

-jasså, småäter han?

*suck*

Grevagården till helgen, hovslagare imorgon! Weeeiii!

      Lilla Camilla  Åsa  Frille   

Första bilden på Camilla innan vi lastade av. En pannlugg att avundas!  

I tidigare inlägg skrev jag lite om min frustration över Vilhelms glädje över dagis. Något i stil med "jag har gett dig mina bästa år" yttrades...

Vad är det som är så säkert med att det 1,5 år som förflutit hade varit mina bästa om inte just Vilhelm funnits?! Vad skulle jag annars ha gjort?

Vilhelm, trots att du klöser och biter mig, slår mig så hårt du kan, skriker så fort du blir lämnad ensam med mig... Mamma älskar dig, så det så. Slå hur hårt du vill. Varenda beröring berör mig ända in. Och jag älskar dig! Du gör att jag har år att kalla mina bästa!