"jag skulle vilja tacka författaren till den här boken... men känns inte det lite corny?" frågade jag linda (som inte alls kan jämföras med en chokladbit...)

"nej, gört! det måste väl vara varje författares dröm att få cred för det man gör?"

Sagt å gjort. Jag sände ett mail... Fel (och rätt) jag skrev först ett Word-dokument som jag bifogade i ett mail. Kändes lite konstigt att skriva till någon man aldrig mött men efter att ha läst en självbiografi om personen tror att man känner. Väl. Snacka om envägskommunikation?!? Jag kan beundra, tråna, idealisera hur mycket jag vill och verkligen tro att "hade den här personen träffat mig IRL så jäklar, DET skulle bli materialet till en sjuhelsikes bok" lite som den där star struck-känslan som drabbade mig när jag, 14 år gammal såg filmen Titanic (någon som kommer ihåg den? Någon?). jag grät i 2 veckor efter. Konstant. Kunde inte höra eller se något som kunde härledas till båtar, vatten eller leonardo di caprio. När radion körde nån reklam med en käck signaturmelodi lånad från lilla sjöjungfrun var det kört igen. "havet är djupt" jo ja tackar ja!

Eller den där hopplösa känslan efter att sett Dirty Dancing. Jag fick underkänt på ett samhällskunskapsprov (det är sant mamma) för att jag inte fick tiden att räcka till att plugga... Jag bara var tvungen (TVUNGEN) att se filmen om och om igen... Ooops!

Vad är problemet undrar ni nu...? Jag fick svar. Samma dag. Nu är jag inbillskt kär(?) i min mystiske författare. Berättade det fantastiska för Peter, men han sa han inte visste vem personen är. så jag kan inbilla mig för mig själv.

Annars har vi idag hunnit vara på maskinvisning. Kallt är bara förnamnet. Vilhelm siktade in sig på hoppborgen det första han gjorde. När han insåg att det inte fanns med på kartan att han skulle få hoppa i den antastade han de andra barnens skor istället. Å sen sprang han i lite sandhögar. Han höll värmen den lille i alla fall!

Peter kör halm (nähä!) och jag har tvångslagt barnet och dricker nu kaffe (nähä?) och ska snart sortera tvätt, plocka ur diskmaskinen och längta efter SolmanSoleil. Å vänta på mer mail. För det tragiska (?) är att jag svarade tillbaka på svarsmailet. OCH skrev min bloggadress under mitt namn i hopp om att dra intresset till bloggen, vars inlägg jag nu dedikerat till alla mina inbillade, ouppnåeliga relationer (peter e juh ihop med lisbeth salander så va fasen...). Snacka om tragiskt... Vardagsspänning?

Just nu läser jag en bok av Mikael Nyqvist. Men jag kommer inte skriva och tacka honom. Den håller helt klart inte samma klass. Ännu.

A stalker is born.

Förresten låter stalker så obehagligt. Ett annat ord efterlyses.. Efterhängsen kanske mer är det jag far efter?

Whatever. Jag är en vuxen människa. Mamma å allt... Men alla behöver lite stjärnstoft ibland även om Tingeling i detta fall är författare och radioprofil.

Har nog druckit för mycket kaffe nu. Koffeinhög.

är det INGEN som läser min blogg?

Med tanke på att åäö numer kan användas i internetadresser blir Jonas Gardells sketch om språkvårdarnas hemsida inte lika kul... Hur som haver kan man ju skoja om andra sprakliga, jag menar språkliga ting.

Satt i bilen igår och lyssnade som vanligt på radion. Funderar lite på Mohombi's "Bumpy ride"... och blir lite lätt nervös. Allvarligt! Lyssna på texten! Herregugge säger jag bara. Hoppas stackarn till tjej hinner lägga benen på ryggen och dra så långt från karln hon kan!

Citat:

I wanna pull you over, pull you under
Make your body surrender to mine
Girl you can make me suffer, do whatever
Cuz I know youre one of a kind

Tell me who can love you, nobody
Hold you, nobody
Make your body wind, like me
You will never find someone like me

   Hilarious! Fråga: är det inte ett litetlitet syftningsfel på näst sista raden? Om så är fallet... Hipphipp, det bästa med hela låten  

Jag hade för det 27:e och en fjärdedel smällt av om det någon med så ljus stämma började åma sig och sjöng en sådan sång... Får en juh att undra om han tänker göra det i takt med musiken oxå... Alltså inte sjunga (för det får jag juh verkligen hoppas han gör i takt) utan det utlovade motionspasset. Hjälp. Jag dör av tristess...

Ska kalka av kaffebryggaren idag. Kaffet smakar ruttet!

...sparsamma svar håller hungern vid liv
kom liv kom liv och slunga mig rätt in i smeten
vem ser mina kliv

allting du sagt eller gjort eller vill hålla kvar
blir kvällsfotogen
och allt jag fördömt och förnekat är springande dar
på tappra små ben
det finns nu det finns då det finns sen om du vill
men det finns inget annat att hålla sig till
och allt blev så mycket och kvoten är full
så för din för min men inte för kärleks skull
kom och skölj mig inatt

någon har valt att bestämma hur kärlek går till
med regler och råd
så därför inatt ska vi älska som fåglarna vill
och klippa en tråd
stormen tar fart över frosten igen
och vilsen väntar på värmande vän
när som jag tröttnat på jag min och mig
blir jag svag blir jag rädd att nånsin förlora dig
håll om mig inatt

om du finns om du kan om du vill komma hit
kom hit kom hit och slunga mig rätt in i smeten
jag faller med flit

Lars Winnerbäck

Ringen är fortfarande borta... trist!

Min förlovningsring har nu varit borttappad i 2½ dygn, dvs sedan i onsdags kväll. Jag har letat, grävt, pillat, spanat, ruskat utan resultat. Jorden vet att dölja sina skatter verkar det som...

Ett "knep" jag har tagit till när jag letar svamp är att tänka som en. "Vart hade jag varit om jag var en gul kantarell?" Det låter crazy bananas men ni ni vet som de gör på film. Några går och letar samtidigt som kameran zoomar in föremålet de letar efter. Jag försöker alltså vara kameran, liksom hoppat ur min kropp och ser mig själv utifrån. Funkade fint i tisdags när jag på vår dagliga promenad gjorde ett riktigt fynd i kantarellguld mätt. Massa svampar som satt där i mossan! Toppen   Men på ring-fronten är det dött. Troligen har Lindar trampat ner den i leran. Attans oxå att jag inte tappade den dagen efter istället när det hade torkat upp lite! Å nu regnar det igen så ytan där den befinner sig på är läskigt geggig. Den kryper säkert fram vad det lider men det känns ändå lite trist just nu! Är jag singel nu då liksom eller? Öppen för andra förslag?

Är det bara jag som ser det fantastiska i den här bilden?

Vilhelm å hans tira... Blåtira!

En höstdag

I morse satt jag och tänkte på dagens kommande blogg-inlägg. Den kreativa ådran har legat lågt ett tag men i morse kändes det som rena autostradan i mitt huvud. Ordbajsa, ja tack!

Av någon anledning kom jag att tänka på Mc Donald's reklamlåt från mitten av 1990-talet, "dagar kan passera fort som en båt (eller var det våg??) på öppet hav" När jag gick i sjätte klass var vi med klassen på vildmarksläger, minns inte vart, och då sjöngs det friskt på den låten... I stämmor å allt. "Doa"-tjejen var populär att vara vill jag minnas. Det var en viktig slinga efter ovan nämnda textrad med "Heyiheey"   Lotta! Kommer du också ihåg? Det var samma gång som Niklas Land hoppade runt i sin sovsäck på den där ön vi sov på... Å Bea och du sjöng nåt i stil med att "magnus är sur, han borde sitta i en bur..." Jösses, vilket kommihåg... Summan av kardemumman är i alla fall att reklam trots allt har påverkat mig mer än jag vill erkänna. Om inte annat får den mig att byta kanal vid varje inslag, olyckligt bara att de flesta kanaler mer eller mindre synkroniserat alla reklampauser med liiite överlappning. Med andra ord finns det stunder i zappandet då det bara(!) är reklam att skåda... Smart? Idiotiskt? Antingen blir man fast eller så kokar man sig en kopp te... Men vilken av dagens reklamer kommer jag minnas om 15 år? För visst har reklamen påverkan på mig. Jag hör mig själv säga "jag tittar aldrig på reklam" men i själva verket har jag efter att sett dem en gång redan börjat ett starkt ogillande. Ta till exempel 3. Hatar! när pappan ringer sin fru som ringer sin ena dotter som ringer sin lillasyster (eller är det bror) som i sin tur ringer till pappan igen... Så visst har reklamen inverkan på mig idag som någorlunda vuxen... Om inte annat vill jag bara byta kanal!

Var och tog bort stygnen på Mackans ben idag. "Behöver vi söva henne? En terrier är juh ändå en terrier" Nej, det behöver vi inte. Den som nog hade behövt något lugnande var Vilhelm, eller jag. Vilhelm tyckte han gjorde sig väldigt bra som handler alternativt korridorvärdinna. Han vinkade glatt till alla som kom in genom dörren, han ville väldigt gärna locka till sig veterniärens setter som försökte smyga sig ut från personalrummet, hade nog kunnat tänka sig att brottas lite med den buttra schäferhanne som kom ingruffandes med matte i släptåg... I mattes släptåg kom en munkorg som hon tydligen inte tänkt kunde sitta på hunden... För den verkade inte speciellt vänligt sinnad mot någon annan i väntrummet. Sen vet inte jag hur vederbörande tänkte för det fanns fler stolar lediga än den bredvid min. Hon gav upp till sist och satte sig mitt emot en, säkert i vanliga fall, tuff staffordshire-terrier-ägare men som idag var inne med sin sjuka kattunge. Stackars. Sen blev Vilhelm vildare än vildast när mamma bryskt slet tag i unge och hund för att försöka ha någon heder i behåll när Mackan tyckte att "bajsa här" i tamburen var en bra ideé... Ut på gräset med sig, upp med påse, hålla undan barnet från ni-vet-vad. Svettigt, ja tack. Inne på undersökningsrummet fick assistenten  gömma fluoro-pedalen (mammas pojk) så vi slapp bli förevigade från insidan. Dagens upptur var i alla fall att det läkt fint och att det kostade gratis! Surt med andra ord att jag åkte in och inte tog stygnen själv hemma men alltid trevlig med lite utmaningar -jag menar utflykter...

Håller just nu på med en bok skriven av Erlend Loe. "Expedition L" heter den. Erlend vill sätta Norge på kartan genom att, i Heyerdahls fotspår, komma med en ny revolutionerande immigrationsteori; Polynesierna tog sig över Stilla Havet på skridskor...  Han sätter således ihop en expedition med handplockade killar och drar iväg. Jag har nu läst lite mer än hälften och Erlend har nu satt sin fot på den Stilla Havsö som de ska göra sina utgrävningar/experiment/se-om-deras-teorier-stämmer på.

Jag är lite skeptisk...

Vad gör en bok bra? Ni vet sådär riktigt bra? Pärm till pärm-bra...

När jag gick på mellanstadiet hade vi en bokstapel med 100 rader uppsatt på väggen. När hela klassen tillsammans läst 100 böcker skulle fröken bjuda oss på tårta. Alla var tvungna att läsa minst en bok. Inte räckte det att läsa den heller för den delen. Vi skulle recensera den också. Med kopia av omslaget på recensionen. Inte alltför sällan vill jag minnas jag skrev "boken var bra, när man väl kom in i den". Ganska lamt kan jag tycka idag. Lite som att skriva "snäll" som ett omdöme om någon klasskamrat som jag egentligen inte hade så mycket mer att säga om än att han/hon var, just, snäll. Fantasilöst!

Däremot kan jag känna att vissa böcker går att släpa sig igenom fram till mitten. Då är det många gånger jag känner att jag lika gärna kan fortsätta eftersom jag redan avverkat hälften av eländet... Men det är juh långt ifrån samma sak som att något blir bra!

While I was sitting in front of my computer, I couldn't help but wonder; how come not all books are good?

Till nästa gång...

//Josefine aka C. Bradshaw

Vad är det för tecken jag missat? Har jag varit självgod och så självsäker/odödlig/oumbärlig att någon högre makt måste påminna mig så förbannat hårt om min egen litenhet? Det är lugnt, jag har fattat. Tro mig. Jag kommer låta det dröja länge innan något tas för självklart (så som familjens hälsa, lördagsgodis och vackert väder). Jag är beredd att ta smällen själv nu. Tillräckligt många runt omkring mig har fått lida. Nu återstår det Josefine på listan. Är inte mitt mentala lidande straff nog? Jag gör vad som helst, bara inte min son blir mera sjuk...

Akut in till barnmottagningen, NÄL i fredags. Ungen skrek som en hysterisk. Blod i avföringen (NEJ, han har INTE ätit något med den färgen!!! Är du överhuvudtaget kvalificerad som sjuksköterska som inte känner lukten av melena???) Alla prover helt normala förutom det de tog på avföringen; blod. Huvudmisstanke invagination, småbarns-tarmvred. Inskrivning på avd 23. Väntan på röntgen. Undersökningen var jobbig för lilleman men visade sig iaf inte vara någon tarmvred alt. att det löst sig av undersökningen. Men vad är det då då???

Fortfarande, såhär hemma i lugn och ro vet ingen vad det var/är. Ungen är bättre men inte helt hundra. Han äter och dricker hyfsat igen, och tur är väl det för det var ingen vidare nålsättarkompetens på avdelningen. "Jo, den fungerar. Han gallskriker bara för att det känns ovant när jag spolar in koksalt..." Idiot.(punkt)

Så det där med dropp verkade juh inte akutellt precis. Inte såg jag röken av sköterskan som propsat på att nålen visst fungerade efter att gjort väldigt klart för henne att "den där tar du ut, NU"... Å lille Vilhelm... Som alltid (iaf dagtid) är så go och glad. Han satt med stora mörka ringar runt ögonen och bara stirrade. Jätteont i magen hade han... I söndags var han långsamt bättre, piggare och ville leka med leksakerna som han fått in på rummet. Visste ni att patientkläderna även kommer i strl 80? Mjukisbrallor och vit patientskjorta som det står landstinget på... Minipatient liksom!

Det räcker nu med elände. Varje dag som går och som Vilhelm blir bättre och som inte bjuder på några fler olyckskorpar kommer jag vara tacksam. Olycksfåglarna är skrämmande nära att lägga första pinnarna i boet på plats på mitt huvud. Det känns sjukt att säga att jag är trött när jag inte direkt drabbats. Men det är tufft att oroa sig, att se andra ha ont, att veta att oavsett hur mycket jag vill så kan jag inte ta över det minsta av deras lidande annat än i hjärtat. Å vad hjälper det dem om jag hoppar i och drunknar med dem? Vad hjälper det Vilhelm att ha en mamma som är utom sig av sorg och inte tacksam över att de inte hittat något kroniskt (vad de vet) och att han kommer bli helt bra?

Vi är hemma igen och det känns bra, tror jag.

Lycka verkar inte bara vara en sällsam fågel utan även en jäkligt SÄLLSYNT sådan... I söndags smorde Peter upp slåttermaskinen han fått av Rolf till häst. "Ikväll ska här klippas vägkanter". Sagt och gjort. Albertino spändes för och iväg rullades det. Bernth, grannen, var oxå med och ansvarade för Vilhelm i barnvagnen. Lite trassligt var det att få igång knivarna, det krävdes att hästen traskade på ordentligt och även lite finess hos den som körde... Albertino som för tillfället går barfota tyckte det var lite uschligt att gå på gruset och ville helst smyga fram. Tur var väl det. Lilla älsklings-knäckemackan sprang som alltid med. Hon är ALLTID med oss när vi kör/rider/är hos hästarna. Slåttermaskinen väsnades en del så jag gick bredvid hästen det första för att vara lite extra stöd om det skulle uppstå någon situation i kommunikationen häst-kusk emellan. Mackan sprang några meter framför. Orolig i mammasjälen som jag blivit började jag påkalla uppmärksamhet från Mackan för tankarna hade redan börjat snurra "så obehagligt om det ligger ett litet djur i kanten när knivarna kommer och far fram".

Mackan hörde väl inte mig, eller tyckte att jag pratade för mycket för hon beslöt att gå framför ändå när hon gått på min sida en kort stund. Hade nästan tag på henne när hon vek av åt höger och därmed på yttersidan om hästen. Sen skulle hon stanna och lukta på nåt i vägkanten. Klipp! Som tur var hann Peter få stopp på Albertino med en gång. Tur han tyckte det gick tungt. Tur han är lydig. Tur... Mackan gjorde ett endaste litet ynkligt pip och sedan ett skutt fram. Det blev ett jack i vardera bakbenet. Mellan knä- och nedersta leden. Vi var inte långt hemifrån men det kändes oändligt långt när jag med hunden i famnen och varje näve ordentligt sluten om vardera bakben för att stoppa blodflödet gick hem.

In och rota fram kompresser och gasbinda. Ringa veterinären. Okej att komma in och sy? Jajamen, självklart, inga problem. Virade ett stort badlakan om Mackan så hon skulle hålla värmen i sitt chocktillstånd.

Peter stannade kvar hemma med Vilhelm, jag satte mig i bilen och åkte till Vara veterinärstation. Veterinären hade samlat ihop dagens fall så mitt samtal var det avgörande "okej, nu kör vi". Förutom Mackans blessyrer var det ihoplappande av ett hanhundslagsmål en kattunge som reagerat tokigt på en vaccination på schemat. Till (veterinären) tog bort förbandet på vänster bakben och visslade lågt. "Det här är djupt, Josefine". "Djupt?" tänkte jag. "Hur definierar man djupt på en hund som i stort sett bara har skinn utan på skelettet på de smala benen???" Sedan tog han bort bandaget på höger ben, där knivarna klippt mer rakt bakifrån. "Hoppsan, båda böjsenorna helt av" lite intressant att se senor i genomskärning måste jag säga... Mackan, som vid det här laget sov gott, blev ihoppsydd och på vänster bak kunde vet. konstarera att senorna hängde ihop mer eller mindre. "Det kommer bli bra men det kommer ta lång tid och hon kommer vara halt och ha ont" Han skrev inte ut någon smärtlindring till henne för som han sa, hon måste känna att hon VILL och MÅSTE ta det lugnt för att det gör för ont annars. Jag känner mig grym. Mackan är dock alltid Mackan. Vid gott mod trots nästan helt sövd. När vi kom hem och hon blev lagd på sin stora kudde i vårt sovrum började hon dunka med svansen lite lojt när vi kom och tittade till henne. Hon har ont. Hon är grinig, speciellt på Vilhelm. (Han har kommit på att om han bara får tag i tratten så kan hon inte hindra honom att pussa på henne) Hon passar på att bli buren upp och ned för trappor/soffor/fåtöljer. Hon njuter av ett grisöra om dagen. Hon slipper bli itvingad penicillintabletter genom vanlig metod (köra in dem långt i munnen och sedan stryka på halsen) utan får dem invirade i skinka eller leverpastej. Cesar Milan hade strypt mig för mitt förmänskligande av henne. Men hon, lilla hon som jag kan bli vansinnig på. Lilla hon som ser mig som sin ledare. Lilla Mackan som är den mest värdiga hund i livet jag känner. Hon har fått mig att vekna/mjukna. Peter mår kasst, jag mår kasst. Mackan har ont men jag tror inte hon lider av själva situationen. Hon lever i nuet och, förutom att det måste vara klurigt att kissa med två kassa bakben, så hon trivs nog med att vara så ompysslad, äta godsaker, bli fredad i sin bur så inte människovalpen tvingar henne att flytta sig.

Men aldrig verkar man få vara riktigt glad över någonting... Skulle fotografera fint till stamboken när Albertino slog vägkanterna men det här tog glädjen från alltihop.

Jag har fått nog nu.

Det räcker!