Är namn med "sol" något som förföljer mig? Det började med att en katt hos mamma döptes till just Sol. Ni som läst "Sagan om Isfolket" förstår det självklara i att döpa en kolsvart katt med gula ögon till något sådant. Att ögonen blev gula sen var ren en lyckträff, för när hon blev tilldelad sitt namn var de fortfarande kattungeblå... Sedan kom min älskade underbare Solman (Solex) och igår blev jag introducerad för en ny individ; Solei. En 8 veckor gammal hundvalp av rasen Rhodesian Ridgeback. I'm in love...! Ägaren till valpen avslutar dessutom alla sina sms med "sol", istället för kram tror jag. Hon var ljuvlig, Solei. Ett riktigt yrväder! Hundvalpar är nog bland det sötaste som finns! Kramp!

Vill ha!

"ska bara"... Välbekanta ord, flitigt använda även av mig. För den sammanboende mannen blev det lite för tydligt att "ska bara" sällan är en så bra idé som det först verkade. I synnerhet inte om det är meningen att spara tid.

Kl 19.30, måndag 23 augusti 2010.

Det ringer på min telefon, det är Peter som är ute och pressar halm innan det hotande regnet.

"Det har hänt en olycka, jag är på väg till NÄL"

liten paus "jag har kapat ett finger"

Är det möjligt att sätta sig in i den panik som spred sig i min lilla lekamen vid de inledande orden "det har hänt en olycka" och sedan den märkliga lättnad över att det "bara" handlade om ett finger och inte krossade ben/sönderskuren buk/kapade armar eller något annat större? Ett finger är juh i sammanhanget "en värdslig sak". Men lik förbannat gör det förmodligen fruktansvärt ont...

Hämtade hem en lite morfinpåverkad Peter på akuten i Uddevalla strax efter midnatt. Då hade de sytt fast fingertoppen (bra med handskar, annars hade vi fått leta i halmbalen...) och hade goda förhoppningar att det ska bli så bra som det nu är möjligt.

"Jag som alltid stänger av pressen, skulle bara skynda mig innan regnet"... Jojo, för vid det laget han ringde mig och meddelade att de flyttade honom till Uddevalla eftersom de på NÄL inte syr fast kroppsdelar hade det redan börjat regna. Inte direkt läge att vara spydig men jag hade god lust (antagligen för att jag blev lite chockad först) att påpeka det faktum att han hade varit hemma hos oss om han inte "bara skulle" stoppa ner handen i pressen...

Bytte förband igår och idag. Det ser "fint ut" med blå stygn och allt! Har (tyvärr) sett betydligt smaskigare grejer men när det kommer till ens nära och kära är jag inte jättetuff. Kände en liten våg av illamående och öronsus när Peter började lossa på bandaget. Men med lite handsprit på händerna blev Josefine nurse number one! Fingertoppen kommer nog alltid vara lite större och skummare än de andra fingrarna. Synd, Peter som har så jättefina händer! Riktiga pianofingrar men ändå arbetargrova på något sätt. Ett av hans starkaste attribut   

Ändå en lättnadens suck att han är hel och välbehållen. Igår var han däremot lite svag av tabletterna så han vilade middag i tre timmar. Skitväder, det blåste och regnade om vartannat. Vilhelm och jag gick ut och plaskade i vattenpölar. Det blir bildbevis vad det lider.

Idag var det marknad i Nossebro. Jag var där. Det märks att sommaren är slut. Det var övervägande pensionärer och föräldrar med barnvagnar. Det är väl de som har tid att ränna på marknad. Vet fortfarande inte riktigt vad jag själv gjorde där. Jo, jag köpte strumpor...

Fick för några veckor sedan information om hur jag registrerar mig till min kurs jag kommit in på på Hälsohögskolan, Jönköping. Fick i samma veva papper från CSN eftersom jag i min snikenhet ska försöka söka studiebidrag för kursen. Lilla arma fattiga föräldralediga flicka. Skulle lagom efter frukostgröten försöka ta tag i det hela och fylla i blanketterna. Har skjutit på det till jag fått fyllt i alla betäckningsrapporterna. Vilket nu är gjort *klappar mig själv på axeln* Alltså, ta tag i mina kurspapper. Fick en liten lättare hjärtklappning när det stog på CSN-blanketten "kurs för tiden 100823- 110114" 100823... Det är juh IDAG! Jag, i egenskap av att alltid tro att jag har fel, gjort fel eller åtminstone uppfattat fel slet fram schemat. Vid det här laget trodde jag att allt var kört, att jag sumpat chanserna till min kandidatexamen osv. Dumma, dumma mig, hann jag tänka. Jag som trodde kursen började i september... Mycket riktigt. Kursen börjar en onsdag, den 23e för att vara exakt. Inte gick det att registrera sig heller. Tidigast en vecka före kursstart. Puuuh.

Peter har börjat pressa halm nu. När vi vinkade av honom i morse gjorde vi det ovetandes om när vi får se honom igen. Lite spännande det med!

Vart är hovslagaren? Förstog han inte att jag menade allvar att jag mår psykiskt dåligt när han inte hälsar på oss oftare? Solex har nu en fodersstat som heter "knö i så mycket mat det bara går". Läste på Andréas blogg att Hippos vitaminer inte var fy skam. Weei, för de använder vi!

Igår kom Albertino hem från Värmland. Å Vilhelm sover som skit igen. Men nu äter han åtminstone lite igen på dagen...

Man vet att man inte har så stora krav på lycka när den infinner sig efter att sonen, nästan utan tvång, tuggat i sig en halv portion spagetti med köttfärssås... Suck, det här med matvägran är juh "normalt" när de börjar gå och har mycket annat att fundera på. Jag är inte imponerad! "alla åldrar har en fas sa de på bvc" berättade Sophia på Vs kalas i onsdags. "1-årsfas, 2-årsfas... 35-årsfas" det sista sa hon när hon sneglade på sin sambo som fann sig en aning för snabbt "hallå där". Jag blir fnissig när jag tänker på det, två av planetens goaste människor i mitt vardagsrum dessutom i sällskap med varandra. DET måste vara lycka, eller som jag sa till Sophia senare på kvällen "två kap som funnit varandra"   Har förmånen att känna ett sådant par till; madde och rickard! Saknar er nu när ni bor på andra sidan landskapsgränsen. Hoppas på att få besöka er när jag går på upprop på min kurs i september?!?

Hur som, matvägran! Igår var jag vild. Ungen åt ingen frukost, tre riskorn(ungefär) och en litenliten bit kyckling till lunch. Observera att han pillade i sig det själv, så fort jag kom med skeden spottades det ut alt vreds och skakades på det lilla huvudet. (Skruvstädslösning, någon?) La honom att sova middag utan välling, han somnade fint. Men inte var han hungrig när han vaknade, två tuggor kalops och tre små myrbett på en smörgås sen räckte det. Fika hos Caroline ledde till två tiggande barn vid synen av kakor. Aldrig! tänkte jag och försökte med en banan, som V annars älskar och utan problem kan trycka i sig en hel utan problem. Nä! en halv halv, alltså en fjärdedel... Sen satte han i sig gröt på kvällen och lite välling innan läggdags. Fick välling en gång på natten men inte mer. Jag vet att inga barn svälter sig själva och han får väl i sig det han behöver. Jag skiter högaktingsfullt i BVCs kurvor och statistik och alla "borden", det som stör mig är att  det kladdas, spottas ut, vrids bort på huvudet när skeden kommer. Dumstrut. Så ja, lycka för tillfället i mitt liv är att barnet ätit upp en halv barnmatsburk. För ni ska inte tro att hemlagat duger. Nu sover han middag, utan välling. Vet inte vem som är duktigast. Han eller jag.

Förövrigt är det skottpengar på vår hovslagare. Solex har för långa fötter och för få skor... So to speak.

To sweet to handle

V blåser ut ljuset på sin födelelsdagstårta, som han inte fick smaka på själv... Han hittade smulor kvar på stolarna dagen efter den luringen!     

... and then Quintus died...

... berättelsen om Inca, en av de snällaste hästar som funnits...

Det var en gång ett shiresto som hette Gervides Inca. Hon var en godmodig häst och mycket omtyckt av sin ägare. Varför inte ta ett föl på henne, det har hon aldrig haft? tänkte ägaren. Sagt och gjort, de ringde till en hingsthållare i närområdet och beslutade att åka dit med stoet nästkommande dag. För att transportera dit stoet ställdes hon på en öppen kreaturskärra dragen efter en traktor, och ut på E20 begav det sig...

Inca var inte riktigt i kondition för en ev dräktighet det första när hon kom. Hingsthållaren fick i samråd med ägare och veterinär lov att behandla och fodra på stoet under de två första brunsterna innan det ansågs lämpligt att betäcka. Det var nu mitten på augusti... Hingsten betäckte henne och sedan fick hon åka tillbaka hem igen men förhoppningen att hon skulle tagit sig var liten. Hösten, vintern och våren gick och bara Inca visste hur allt låg till.

Samtidigt, en valborgsnatt 35 mil norrut

Ett annat shiresto kämpar sig ensam i natten genom en förlossning. Fosterhinnan ligger runt fölets huvud och oförmögen att hjälpa sitt föl ser stoet det sakta dö ifrån henne. I två dagar står hon vid sitt döda föls sida innan hon vandrar därifrån och ägaren kan flytta den lilla kroppen...

Sommaren går, maj, juni och fram till 24 juli är allt frid och fröjd för Inca. Så börjar det ingen trodde skulle ske. Incas fölning. Påpassad och omhändertagen föds det ett hingstföl. Stor och välmående. Men Inca, kära lilla Inca... Trasig inuti blev hon och hann förblöda innan veterinär kommit på plats. Ägarna kämpar förtvivlat med den lille och får i honom råmjölk och fortsätter att mata honom i en veckas tid. Hårt arbete! Så fattar de beslutet att ringa till hingsthållaren för att höra om de har någon annan lösning/kontakter/erfarenhet. Chockade över nyheten att det blev föl och sådan tragisk utgång för stoet finner de sig och tankarna går till stoet som i våras miste sitt föl. Hon står nu hos hingsthållaren och är ombetäckt... Stor och snäll är hon, kanske ska vi prova?

Nu går lille fölet med sin nya mamma som gör allt med honom förutom att mata honom (ännu). Maten kommer ändå varannan timme i form av en nappflaska som hålls under juvret på adoptivmamman.

Som Andréa sa, vi har juh ändå inget annat att göra...

Till minne av Inca som födde det första överlevande fölet efter Slätthult Zeke!

Inca´s Quintus f. 2010

e. Slätthult Zeke u. Gervides Inca

Igår var det vardagslyx deluxe. Grillkväll ute på Vänersnäs hos Albert och Maria fast Peter skulle upp och jobba kl 03 imorse! Man vet att man ofta, läs alltid, är hemma på kvällarna när ens bästa vän ringer kl 18 och frågar när man tänkt åka hem igen när man berättat att man för tillfället inte är hemma... Euumm, vi kom just. Hihi! Väldigt god mat serverades, Maria är en riktig pärla! Albert och resten av karlakarlarna försökte jaga iväg getingar genom att spruta vatten...! på dem. Det hela slutade i vilket fall med att vi satt inomhus och inmundigade maten, tur det för sedan kom en liten skur.

Två av fyra kvinns som var där var gravida med nr 2. Mycket bebisprat blev det, mest om olika teorier för hur länge man ska vänta med syskon för det äldre barnets skull, kan man älska två barn lika mycket, prons and cons för blöjbarn samtidigt und so weiter. Då kom det plötsligt. Pang bom som en kristallskål mot klinkersgolv; fölsjukesyndromet. Det är ett syndrom som är vanligt bland ston, gärna äldre, som ser ett annat sto med föl. Vankar av och an med spetsade öron, gnäggar gärna lite lätt frustrerat om fölet går ur sikte. I ögonen på sådana ston kan man ibland utläsa en smått desperat nästan bedjande blick med en önskan och förhoppning om att just de också ska få ett alldeles eget föl. Eller åtminstone få komma åt det andra stoets föl. För dessa ston skulle bli sååå oääändligt mycket bättre mammor till andras stons bebisar. Tycks de tro.

Japp, så är det. Josefine blev bebissjuk... Å min e inte ens ett år ännu! Trodde allt var under kontroll men får vackert kasta in handduken. Måste vara naturens programmering av den kvinnliga hjärnan för fortsatt fortplantning; att längta lite efter när barnet var sådär alldeles pyttigt och skärt, helt hjälplös här i världen och helt beroende av en omhändertagande hand. Lyckades i förra veckan förneka all form av livmoderkramp men får väl återigen erkänna min bebisfrossa. Köpte våtservetter jag itne använt sedan V var sådär som jag skrev, helt rosa och lite skrynklig. Deja vu el grande! Lukten gjorde mig svag...

Hmmm... Pokepsie!

Doning är så redig! Å underbara Dina med. Ser fram emot premieringen och hennes stambokföring nästa torsdag!

Fölfrosseri!!!

Att inte ha kontakt med en person i släkten är i sig inte speciellt svårt. I vardagslivet är det, för det mesta, lätt att låtsas som om personen i fråga inte excisterar. Under högtider och födelsedagar kan det däremot kräva lite mer ansträngning men är inte heller då särskilt komplicerat.

Så, sett i det stora är det inte ens ett "problem" att bo i närheten av varandra. Risken att springa på varandra är minimal. Det är inget som säger att det någonsin behöver ske.

Så är det någon som dör. En person du hållit kontakten med genom din släkting du inte längre pratar med. En person som betyder mycket för dig, som påverkat dina tidigare fritidsintressen, en person som kunde varit så mycket mer. En person du tappade kontakten med samma stund du bröt med din släkting.

Det blod som hållit er samman har under det senaste halvdecenniet injecerats med milliliter efter milliliter med blodförtunnanade tills den imaginära bron rämnat och krossats mot strömmarna. Häromdagen åkte vi däremot på en propp, en bit av bron som täppt till en kanal och nu ligger och irriterar och hetsar vattnet. Låst in det som en damm, en återvändsgränd.

Jag har förlorat min farfar och släktingen jag inte pratar med är min far.

Farmor! Hoppas blommorna kommer fram...

För allt som inte sagts //Josefine